HON FATTAS MIG. DENNA FANTASTISKA KVINNA. ENTREPRENÖREN och MEDMÄNNISKAN.
Sista gången jag träffade Anita, damen till vänster i bild, var innan sommaren. Hon var min vän. Anita var entreprenören och förebilden som ALLTID var så fantastiskt snäll, förstående och trygg.
Anita förstod precis hur det var att vara mamma, egenföretagare och tidsoptimist. Hon förstod att det kändes som att hur mycket och hårt man än jobbar så hinner man inte allt man vill. Inte ens i närheten.
Hon förstod hur jävla tufft det var när alla tyckte man var så duktig och framgångsrik, men man själv tyckte att man misslyckats om och om igen.
Anita visste hur det var. Därför kunde hon ge mig råd och stöd som få kunnat göra.
Nu är det inte så att Anita och jag på något sätt umgicks dagligen. Vi träffades på hennes arbetsplats. På barnbutiken Katani hon grundade med sin svärdotter Katarina 2010.
Varje gång jag, eller min man, skulle handla present till något barnkalas, gick vi till Katani. Vi har fyra barn. Som har förmånen att ha många vänner. Som ni förstår snackar vi många presenter här. Vi gick ofta till Katani. Vi träffade Anita många gånger. Typ varje vecka fram till i somras. Nästan i alla fall.
Vi gick till Katani för att de hade fina grejer. Vi gick till Katani för att det är ett MÅSTE att stötta sina lokala köpmän i city. Vi gick till Katani för att vi alltid kände oss så välkomna. Vi gick till Katani för att Anita var där.
Anita gjorde skillnad. Jag inbillar mig inte att det bara var för mig och min man hon gjorde skillnad. Jag är övertygad om att hon var precis lika snäll, omtänksam och trevlig mot alla kunder i butiken.
Innan sommaren gick Anita i pension. Vi har saknat Anita på Katani. Vi fortsätter givetvis att gå dit även fast inte Anita är där. Men det är inte riktigt samma sak. Säkert gav hon andra kunder lika värdefulla råd som hon gav mig.
En grej med Anita var att hon aldrig trängde sig på, hon var aldrig ”för mycket”. Hon liksom bara hakade på och var, på något sätt. Svårt att förklara hur. Hon bara var Anita.
I lördags fick jag höra att Anita plötsligt och oväntat inte längre finns med oss. Det var en chock, för det är liksom meningen att hon ska vara här bland oss. Det är inte ok att hon inte längre är här. Det är fruktansvärt.
Det är inte meningen att hon ska vara ”var”.
Anita var kanske inte min konventionella vän. Vi hade inte någon konventionell vänskap hon och jag. Vi träffades på e n plats, med e t t syfte. Hon sålde en produkt som jag köpte. Ändå blev det så oerhört mycket mer.
Anita har bidragit med mer till mitt entreprenörskap än de flesta jag någonsin träffat. Ändå var hon ”bara” Anita. Inte så bara.
Anita fattas mig något enormt. Precis som hon fattas många andra. Inte minst hennes man, son, sondotter och barnbarn. Livet är orättvist.
#fuckcancer #levförfan LEV. Be nice to the world. Som Anita var. Det är liksom rätt väg att gå här i livet.
Bilder av Sara Landstedt på Dayfotografi (2010-11-30). Postern är illustrerad av Ingela P Arrhenius, och såldes tidigare på Katani i Jönköping. Budskapet är klockrent.