För alla våras flickor. För de som lever och för de som ännu inte är födda. Nu kan det bara bli bättre. Nu börjar en ny epok. #metoo är episkt.

”Sexuella trakasserier: Vi är inte unika” hette ett blogginlägg som jag skrev för Tidningen Entreprenör 2 december 2013. Jag ombads att skriva om händelser som format mitt liv.

Jag skrev om killar som inte kunde hålla snabeln i styr, om de som tror att de har rätten att ta på en tjej för att de tycker hon är het, om de som tycker att de har makt över kvinnor för att de är män.
Jag skrev om män som hatar kvinnor.
I inlägget berättade jag om killen på högstadiet som kom upp bakifrån och klämde mig på brösten så jag fick blåmärken, om han på tunnelbanan som på allvar tycktes tro att jag tände på att han satte sig bredvid mig och visade sitt kön, och om den gången jag intervjuades för ett jobb som jag verkligen ville ha men som slutade med att den tilltänkte chefen (en man) försökte bjuda ut mig på middag.
Jag berättade också om den höstkväll jag och en kvinnlig kollega var på väg hem från jobbet och vi var inbegripna i ett samtal och inte tänkte på att vi tog genvägen genom parken som man a l d r i g tar när det är mörkt, och vi blev överfallna av ett gäng om 8 – 10 halvt maskerade män som omringade oss, lyfte upp oss, tafsade på oss och ansåg att de hade rätten att göra vad de ville med oss.
Vi skrek och slogs för våra liv. Jag hade funderat innan, hur jag skulle reagera om jag hamnade i en potentiell våldtäktssituation, om jag skulle bli förstelnad av skräck eller om jag skulle kämpa in i det sista. Jag kämpade.
Den kvällen räddades vi av ett annat gäng killar, på väg till deras gym, som undrade vad sjutton det var som hände längre bort på parkvägen.

 
När vi senare berättade om händelsen för en polis (en man) som patrullerade utanför parken sa han att det inte var någon mening att anmäla, eftersom vi inte hade något tydligt signalement och eftersom gänget redan försvunnit från platsen.
Det här hände 1996. Jag var 21 år.

Samtliga händelser jag beskrivit ovan hände när jag var mellan 14 och 21.
Jag har råkat ut för sexuella trakasserier även efter det, men det var dessa som formade mig mest. De gjorde mig lite mindre naiv, och lite mer misstänksam.

När jag skrev inlägget så var det för att jag ville belysa att vi är inte unika. Vi har inget att skämmas för. Vi har inte gjort något dumt.
Att alla vi som råkat ut för sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, för män som tror att de har rätt bara för att de är män, alla vi miljoner kvinnor världen över, vi är systrar.
You too. Me too. She too. They as well.
It happened to you. It happened to me too.

Rörelsen #metoo är redan episk. Det börjar med en våldtäkt i Hollywood, ett övergrepp, och fortsätter med en hashtagg, hundratusentals vittnesutsagor av kvinnor som blivit förtryckta och mer därtill av män.
Förhoppningsvis kommer det aldrig sluta komma vittnesmål, fram tills dess att det inte längre sker övergrepp och trakasserier.  Förhoppningsvis är vi på väg mot en bättre värld, en värld där vi får ha våra kroppar i fred. En värld som har nolltolerans mot sexuell diskriminering i alla dess former.
Just nu är varje dag som julafton för mig. Jag erkänner det. Jag vaknar varje morgon och öppnar förväntansfullt tidningarna på nätet.

Vem är det i dag som får bekänna färg, bära hundhuvudet, ställa sig i skamvrån?
Det fascinerar mig. Det skadeglädjer mig att de är avslöjade. Jag erkänner.
Vem är det i dag som påstår att det var på skämt han skickade sexfilmer på mobilen, drog upp tröjan och blottade en kollegas bröst och stoppade fingrarna innanför bikinitrosan på en annan?
Vilken snubbe är det i dag som hävdar ”att hon ville det lika mycket som jag om inte mer”?
Vilken medelålders man är det i dag som skickat nakenbilder på sig själv till en närmare 30 år yngre praktikant i tron att hon vill ha sådant i sin inkorg?
Vilken karl är det i dag som borde svalt ett piller för länge sedan för att börja tänka med rätt kroppsdel? Den kroppsdel det är tänkt att man ska tänka med?

 
Feministjournalisten, hemmafixaren och den skojfriske tävlingsledaren. Har vi gått igenom de värsta exemplen i mediebranschen nu eller kommer det fler?
Förflyttar vi oss istället till exempelvis till idrottsvärlden? Vi vet redan att tre landslagsspelare i fotboll skickat dick pics på sig själva. Vad får vi veta härnäst?
Hur har vi det egentligen med politikerna? Finns det något att ”blotta” där? Gudarna ska veta att den exminister som gjorde ”helikoptern” på en skärgårdsfest i sommar helt plötsligt ter sig som ett fromt lamm. Var det de ”enda” han gjorde?

Man ska inte tro på allt man läser i tidningen. Men det här tror jag på.
Jag tror också att det är toppen av ett isberg. Jag tror att inte bara förövare utan även ”medberoende” så som exempelvis chefer och kollegor som mörkat detta kommer att få ta smällen.
Jag tror och hoppas att på varje arbetsplats, på varje skolgård och i varje offentligt rum så kommer sexuella trakasserier och övergrepp tas på allvar och inte viftas bort för att det verkar för osannolikt eller för att killen i fråga är för trevlig eller värdefull.

Det var snart fyra år sedan jag skrev ”Sexuella trakasserier: vi är inte unika”. Det var det mest lästa inlägget på Tidningen Entreprenörs blogg den månaden. Jag fick hundratals kommentarer och mycket stöd av läsarna. Många tyckte jag var modig och att det var bra att jag belyste problematiken.

Av alla som hörde av sig var tre stycken män.
En var en kompis make, som skrev att han tyckte det var viktigt att jag belyste detta, för allas våra döttrar. I efterhand hörde jag att hans primära tanke med att skriva var att han tyckte det var jäkligt trist att det bara var kvinnor som gav mig stöd och feedback.
Det gjorde mig jätteglad att höra.

Den andre mannen som hörde av sig tyckte att det var obehagligt att jag drog paralleller mellan ett våldtäktsförsök och en man som blev förtjust i mig och därmed ville bjuda mig på middag.
Han hade helt missat poängen. Det handlade om sammanhanget och inget annat. Killen i fråga hade kunnat få bjuda ut mig på middag om vi träffats på en fest exempelvis. Men när vi träffats under en arbetsintervju, då ska det enda erbjudande som eventuellt kommer från honom vara ett arbete.

Den tredje mannen skrev att han inte trodde på mig, att det var orimligt att så många grejer skulle hänt just mig.
Goddag yxskaft. Dags att skaffa sig en bättre bild av verkligheten.

När me too startades i Hollywood och spred sig över hela världen, då fick vi alla möjligheten att skaffa oss en bättre bild av verkligheten.
För alla flickor, de som redan finns och de som kommer, måste vi kunna se verkligheten för att göra den bättre.